I can't feel it.

Jag kan inte minnas vilken färg som fanns på väggarna. Bara hur jag tänkte, när jag låg där, att kanske är det han. Det kanske är han som borde vara min.

- Du är så mystisk viskade han.
Jag svarade att jag har inget att dölja och så skrattade jag. Ganska tyst och log sen. (Du får se allt om du vill, varför vill ingen se?)

Så blev det morgon, bara efter några timmar. Jag snörade skorna medan han såg på. Tänkte efter vad jag skulle säga. Lika bra att han kysste mig. Kanske var det bara något jag fick för mig, att han inte ville säga hej då. När jag stod utanför dörren höll han kvar min hand. Och mitt  "Du kan få mig om du vill." blev bara "Vi ses kanske."

Känner mig otroligt vuxen som tagit med mig egna te-påsar till jobbet. Te smakar inte alls lika bra som kaffe, ännu mindre på sommaren. Usch, jag som inte vill vara vuxen. Tog en promenad förut och gick bland mina barndomskvarter. Jag har ju utsikt över det från mitt fönster. Gick förbi våran gamla lägenhet och gård. Nu bor det en liten äcklig tant där. Har nog aldrig kommit över att vi flyttade därifrån. Men till saken, allt var så minimalt litet. Och det kändes så längesen. Det var längesen. Fan, jag är 19 år och är mest rädd av allt att livet ska ta slut innan det ens har börjat. Att jag som min pappa får fira 30 år i tjänsten på Vägverket och att ha den "perfekta" svenssonfamiljen. Det kanske inte är så illa som jag tänker att det ska vara. Jag vet bara inte vad man ska nöja sig med.

Studenten är över och jag har plötsligt fått jobb. Jag mackulerar oplacerbara inbetalningar. Mhm. Det betyder ungefär att jag i denna stund tar 670 spänn från Lernia AB, 210 spänn från Johannes i Spånga och ger till staten, och ja de får skylla sig själva. Det är inget stimulerande arbete, men det kan man väl räkna ut utan att jag säger det.

Jag har drabbats av fetångest. Och den kommer helst om natten. Körkortet, studenten, beach 2006, obefintlig ekonomi, arbetslöshet, en regning sommar, ingen kärlek, plugg som jag skjuter upp är alla saker som snurrar i mitt huvud. Runt och runt. Jag kan bara blunda för det ett tag och sen rinner det över. Någon som vill byta liv?

I morse kom du och hämtade mig. Precis som förut, som om ingenting hänt. Du väntade utanför porten och du hade din gamla vita bil. Du frågade om jag ville följa med eller om jag kanske inte kunde.

När vi satt i bilen kände jag din parfym. Jag vet inte om det var den gamla eller den nya men jag kände igen den och den luktade som du. Som vi. Stereon gick i gång. Och låten spelades som jag själv lyssnade på i går kväll. När jag tänkte på honom. På dig. När vi svängde ut från min gata vände du dig mot mig och log. Precis som du brukade. Och jag kunde bara le tillbaka. Jag log så det gjorde ont men det kändes som jag grät. Jag vet inte vart vi var på väg men jag frågade inte heller. Jag fixerade blicken på trafikljuset framför oss men ibland sneglade jag mot din hand på ratten. Den var brun och håret upp mot armen var solblekt. Jag kom att tänka på dina naglar, att de var precis som förut. Något var som vanligt. Du frågade om det var bra med mig och jag sa att det var bra. Jag ljög.

Så sa du att vi kunde åka hem till dig, om det var okej med mig. Jag sa ja, för tyst. Så jag harklade mig och sa ja igen, för högt. För fyra veckor och tre dagar sen var jag här tänkte jag. På din parkering. Vi klev ur bilen och bildörrarna sa dunk, dunk. Vi gick brevid varandra men inte för nära. Inte för fort heller. Jag tog av mig skorna och när jag vände mig om kollade jag rakt in i spegeln. Är jag inte tillräckligt söt tänkte jag. 

Du gick ut i köket och jag visste vad du skulle fråga. Och ja jag ville ha kaffe. Det var värt magontet. Och skakig var jag redan. Kaffet var varmt men jag hällde i mycket mjölk. Jag drack en liten klunk. Jag har tänkt en del sa du och så kolla han mig i ögonen. Jag tänker hela tiden tänkte jag, På dig. På oss, om det skulle finnas. På vadå frågade jag. På dig, på oss sa du. Jag fortsatte dricka av kaffet och jag blev varm. Varm av honom.

Vi satte oss på din säng. Jag lutade ryggen mot den vita väggen. Och när du kysste mig visste jag redan vad du senare skulle säga. När jag drog fingrarna genom ditt hår kände jag det.
- Jag ångrar mig.

Varje dag hoppas jag att du ska stå utanför min port

Ett uttryck jag tagit mig an det senaste året är "Jag ska gå upp på vinden och hänga mig". Hemskt att säga så egentligen. Det kommer väl till pass när saker inte vill gå min väg, vilket på sistone har inträffat lite för många gånger. Alltid är det någon skit som många andra säger. Precis som nu och precis som det känns att det kommer bli i sommar. Jag vet inte när min tid kommer. Jag önskar att jag hade något som kunde hjälpa mig, bara att jag var mer framåt eller att jag hade vad som krävs för att försörja mig som modell. (Nej, jag har ingen modelldröm. Men bättre än inget.) Kanske är drömmen om att kunna försörja mig på skrivandet ännu bättre.

Nästintill inget är kul längre och gud vad jag klagar. Jag gillar egentligen inte att tycka synd om mig själv och verkligen inte när andra tycker synd om mig på samma gång. Jag är mest arg på livet och jag skulle gärna ta ut den på en specifik person.

Valborg snart och det känns knappt.

I dag vet jag inte hur jag mår. Är mest tom och jag försöker bara få tiden att gå. Jag antar att jag inte kan tänka klart eftersom jag funderar seriöst ungefär en gång i minuten på att skicka i väg ett sms till honom. Och vad jag skulle skriva? Antagligen något mycket desperat.

Hur får man någon man inte kan få? Och för i h-vete, varför alltid jag!? Det är nästan så att jag skrattar...

Något jag borde ha lärt mig är att aldrig ta saker för givet. För sånt här händer bara mig. Igår grät jag, idag är jag bara tom. Jag vet inte vad livet vill mig ibland, varför får jag aldrig som jag vill med något? Jag vill inte mer, men det är allt jag tänker på. Honom och allt han sa. Allt jag känner. Sex månader, för vad?

Det känns bra att praktiken snart är slut. De här tre veckorna har gått läskigt snabbt. Nu känns det som att min handledare tycker mer illa om mig för varje dag som går. Well, jag är inte alltid så glad i mig själv heller. Men jag är ju som jag är. Jag är ändå ganska nöjd med det jag har presterat under den här tiden, önskar hon också var det. Mitt omdöme blir väl troligen något som; bra men lite för försiktig.

Tyst men snäll, that's me...

Men allvarligt, varför slutar det inte?! Det borde ta slut där uppe någon gång...

Krogen som vanligtvis brukar suga ut alla mina pengar ska för en gångs skull bjuda till lite med gratis inträde i morgon. Jag kommer tyvärr sitta hemma, i min ensamhet...

---

De håller på och renoverar min praktikplats. Idag är det en elektriker här och han ser ung ut. Han har en keps på sig så jag har inte lyckats se hur han ser ut därunder men jag låtsas att han är riktigt het.
Sjuk jag är, singel kallas det väl...

Har inte skrivit på ett tag för jag har mest bara negativt att säga. Den här tiden är bara lite tråkig och vädret gör det bara ännu värre. Helt äckliga och värdelösa dagar. Tvingas bara göra sånt jag inte vill.
Fuck it. Sur på mig själv för allt jag gör, och allt jag inte gör.

Känslor är jobbiga, speciellt när man inte vet vilka de är. 139 dagar har gått, cirka 40 to go...
Sen, lycka? Eller total jävla misär?

På mitt kontor sitter det en lite tavla som föreställer Sydney Harbour.
Jag stöter på Australien allt för mycket.

Tänkte på en annan sak. Går man längs min gata sådär på eftermiddagen/kvällen stöter man alltid på minst två attraktiva killar. Varje gång! För att inte tala om hur många unga hetingar som handlar på gatans ICA-affär.

Det här inlägget tyder på hur lite jag jobbar just nu...

Väldigt många glädjer sig över det varma vädret i dag och skriver att våren känns närmare.
Sorry folks, jag hörde på vädret att det skulle bli minusgrader och möjligen snö i helgen...men det är ju härligt att drömma. Vilken tur att februari "bara" har 28 dagar.

När jag blir vuxen och rik ska jag verkligen överväga att flytta utomlands.
Vem skulle inte välja det nedan mot Sveriges slask och kyla.

I morse när jag vakna mådde jag inte särskilt bra varken fysiskt eller psykiskt. Som efter många utekvällar kommer de där tankarna; Vad tänkte jag på, vad har jag gjort? osv. Efter ett tag började jag dock tänka att gjort är gjort och att det endast är onödigt att ligga och ha ångest över något.
So what ifall jag hamnat på en vimmelbild och säkert ser ut som hej kom och hjälp mig...
Vad spelar sånt för roll om tio år? Nej, positiva tankar ska det vara! Det är nog mitt enda nyårslöfte, att inte gå och förstora upp saker. För det mesta löser sig faktiskt i slutet.

Efter ett samtal från en person jag tycker mycket om, som tyvärr är långt borta, begav jag migg upp på stan. Där slog jag till på ett par välbehövda jeans, bild kommer senare.
Nu ska jag ta en powernap!