I can't feel it.

Solen skiner på mig. Och det är skrämmande varmt ute. Skrämmande varmt i mig.
Och det är läskigt. Jag blir rädd när saker går bra.

Så just nu förbereder jag mig på att det kommer vända.
Samtidigt som jag ber att det aldrig kommer göra det.
Jag är lycklig och jag vet inte riktigt hur man gör då.
Jag som fortfarande tror att jag inte är något speciell alls.

Du är värd så mycket mer än vad du gör dig till.

Och jag vet att du är ledsen för att saker är som de är.

Men världen är din.

Du har den i dina händer.

 

Du kommer snart se den i ett annat ljus.

Tiden som var, den som ska komma.

Vilka som betyder något.

Vilka som stannar kvar.

 

Låt honom hålla i ditt hjärta.

Låt de röra dig längre in än du vågar.

Våga drömma om allt du önskar.

Och du ska få det.

Jag är excellent på att sabba saker för mig själv. Och det firar jag med vin i kväll.
Efter det ska jag hångla med tio turkar. Sen gå hem själv och bli nedslagen på vägen.
Skicka tio sms utan att få svar. Säga allt jag borde.

I hate you.
I love you.
I need you
Are you fine?

110 km/h på E18 tar mig inte så långt ifrån mitt beroende som jag önskar. Jag är fast.
Och allt är så nära just nu att det är läskigt. Jag har hamnat precis där jag ville men inte vågade.
Han borde få veta att världen står stilla när han inte är i närheten. Och att jag... 

Så går jag hem. Med ett dygns gammalt smink i ansiktet.
Tänker att mitt liv känns skrämmande meningslöst.
Och änderna hånskrattar åt mig hela vägen genom parken.
Det är inte rättvist att bli kär när man är deprimerad.


Drömde i natt att jag åt köttfärssås med jordgubbssaft i. (Efter att jag vågade blunda, känner mig som en femåring)
Jag mår fortfarande illa. Och jag är rastlös till tusen. Sitter inne och nästan väntar på att det där viruset ska bryta ut. För det kommer det ju att göra.

Kanske kan göra mig en kopp kaffe till. Tills han förhoppningvis ringer...