I can't feel it.

Solen har gått i moln.
Det är lördag.
Och det är lite ensamt.

Jag kan fortfarande känna dunket.

Komma ihåg.

Alla de nätterna när jag förgiftade mig.

Rörelsen från min höft. Där han så gärna placerade sin hand.

Som så många andra.

Det var alltid någon. Men allra helst han.

Allra helst hans skorpion runt mig.

Det fanns alltid något, någon, som jag så gärna ville fylla mig med.

 

Och nu om nätterna är allt stilla.

Jag har fyllt mig själv men sen rinner allt ut.

Jag förgiftar mig igen och igen.

Jag vänder mig om.

Knappt vaken men jag tänker ändå.

Att du är så underbar som jag trodde ingen kunde vara.

Och du ligger bredvid.

Bredvid lilla mig.

Som så många andra gjort.

 

Vill du behålla mig?