I can't feel it.

Kliver in på jobbet. (Redan lat, slapp och likgiltig som jag tror min kloka far brukar säga.) Möts av säkert fem "God mooorgon" på några enstaka minuter. Skriker, i huvudet då, - Inte fan finns det några goda morgnar!! Skrämmer nästan mig själv för såhär meningslös har jag inte känt mig på länge. Börjar fundera på hur många som skulle märka om jag slutade gå upp när den förbannade väckarklockan ringer. Skrämmande var det ja, att jag blir mer och mer asocial för varje dag. Jag är 19 år och det känns som att jag redan har sumpat den lilla sociala förmåga jag hade. Har tappat allt hopp om en ljusare framtid. Allt som får mig att dra på smilbanden är tanken om att tillbringa en vecka i dimman, långt härifrån. Jag borde rycka upp mig, men gud vad jag hatar när folk säger så...